Blonderat blod!!
Det var en kall och mörk vinternatt... Av någon konstig och oförklarlig anledning var en tjock och hårig gammal gubbe ute i en djup skog och vandrade. I den stunden som han skymtade en slaktad skata så hörde han ett mycket mystiskt ljud. Jaha, det var visst bara hans ännu mystiskare fru Kakkamenadåhla, som för någon timma sedan tagit sig en tupplur under en gran.
Hon gick fram till gubben och tog med en dramatisk gest upp något från sin handväska. Först blev den håriga gubben lite rädd, men en våg av lättnad kom när han såg att det bara var en stor och vass kökskniv. Paret hade nämligen en liten hobby att halshugga fjäderfän. Till gubbens förvånelse kom gumman fram till honom och räckte honom kniven. Hans hjärnceller föll till marken.
-Slakta mig, sa kvinnan. Hugg mitt huvud! Avlägsna det från min kropp, så som jag i många år avlägsnat huvudet från många fåglars kroppar. Gör det långsamt, låt mig lida!
Farbrorn hade egetligen inget emot det eftersom han börjat tröttna på gummans köttfärslimpor. Så han tvekade inte en sekund, utan gick med fyrtio myrsteg fram till kvinnan och placerade kniven emot hennes strupe.
-Jag älskar dig inte, viskade han sekunden innan gumman skulle slaktas.
- Din drummel! skrek tanten. Det här var ju ett test för att se om du ville ha ihjäl mig. Jag älskar och lever för att slakta fåglar.
Gumman tog kniven och vände den mot gubben som stod tyst och stum.
- Men jag gillar ju också att leva... sa gubben osäkert.
Gumman använde sig av kniven och började hugga i den hårige som omedelbart föll till marken.
-Hejdå! sa gumman i falsett.
Hon tog kniven ur gubbens konstiga navel och försvann in i natten. Blodet som forsade ur gubben bildade så småning om en pöl. En pöl som bara växte sig större där under granen.
Men nu hände något konstigt. Blodet ställde sig upp och sög ut det återstående blodet ur gubbens kropp, för nu hade blodet bestämt sig för att rött var en ful färg. Blodet ville blondera sig, så det bestämde sig för att åka till den närmsta salongen. Blodet bad en tyst bön att vinden skulle ta honom till syd i fem minuter, och sedan sju minuter och tre sekunder till norr. Blodets önskan gick i uppfyllelse och efter cirka tolv minuter var han framme i en salong.
Han la sig på golvet och formade sig så att det stod ''Blondera mig''. Alla som befann sig i salongen svimmade och föll till kakelgolvet. Alla utom Kakkamenadåhla. Hon kämpade för att lägga blodet i en skål och sedan blonderade hon det. Fast varför hjälpte hon blodet? Jo, hon facinerad.
MEN VAD NU DÅ!? Blodet vaknade upp och var oranget! Kakkamenadåhla blev ledsen och blonderade blodet en gång till. Det blev blont! Men... nu såget blodet ut som att komma från en äcklig kloak! Blodet blev så ledset att det gick och dränkte sig i en å.
SOV GOTT.
GODNATT
ADJÖ
SLUT!
Kommentarer
Trackback
